Pappa

Alla har en pappa och så även jag.

När jag växte upp var jag och min pappa osams mycket, jag var den som stod upp emot pappa när alla andra vek sig. Många var rädda för min pappa. Men mig skrämde han inte. Det var bara sån han var. Högljudd. Lät arg. I nästa stund kunde han skämta och skratta. Jag minns en midsommar. Jag frågade om jag fick smaka öl ur en burk och pappa sa ja. Mamma vågade nog inte säga nej. När pappa drack sa man inte nej till pappa. Jag tog en klunk ur burken utan att känna igen lukten. I burken låg minst en fimp och det var så klart skitäckligt, pappa skrattade och jag lärde mig min läxa. Pappa drack för mycket som vanligt. Var otrevlig mot sin bästa kompis fru som började gråta. Alla vuxna satt obekväma, ingen vågade trösta eller ta henne i försvar. Utom jag. Jag minns det som om det var igår, hur jag gick fram till henne torkade hennes tårar och kramade och tröstade. Jag var 11 år.

Jag har så många minnen av min pappa, men sällan några bra. Jag har sett kort på hur jag stod i hans händer och han lyfte mig rakt upp i luften liggandes på rygg. Min starka häftiga pappa som jag bara ser på bilderna. Det är den pappan som han minns att han var.

När jag var 14 år separerade min mamma och pappa igen för sista gången. Den här gången var det sista gången på riktigt. Men han kom och gick ändå lite grann som han ville. En dag fick jag nog av att mamma inte kunde säga nej. Jag fick nog av att höra hur hon med gråten i rösten försökte be honom gå tyst utan att störa mig eller väcka mina bröder. Jag gick ut i köket och bad honom gå. Han tog tag i mig hårt och sa ord jag inte kommer ihåg, jag minns bara stänket av hans saliv i mitt ansikte och hur jag fick oanade krafter och tog mig ur hans grepp. Jag skrek åt honom att min minsta bror som var två år hade mer att säga till om än han hade hemma hos oss. Att han skulle var jävligt tacksam att han fick komma hem till oss över huvudtaget.

Chocken över mitt utbrott och min styrka fick honom att gå. Han kom tillbaka senare med allt han hade som var mitt eller bilder på mig. Han hade ingen dotter längre. Vi möttes på stan ibland, mina vänner hälsade men jag såg honom inte. När jag fyllde 16 år kom jag hem och det stod en present till mig från pappa. Mamma sa åt mig att öppna. Aldrig sa jag. Mamma bad mig, för hennes skull. Det var en kaktus, en ful luden kaktus. Jag kände ilskan bubbla upp i halsen. Men då sa mamma” Det här är en kaktus som kallas skäggiga gubben. Pappa bad mig hälsa att den här kaktusen kan du skicka åt helvete om du vill  men han är en skäggig gubbe som du aldrig blir av med.” (Mamma sa iofs slänga bort men det här är min återberättelse och pappa skulle sagt så)

Jag minns inte om jag sparade kaktusen eller slängde bort den men dom orden etsade sig fast.

Min pappa, min skäggiga gubbe. Den skäggiga gubben som var då finns inte mer. Den skäggiga gubben han är idag är jag stolt över. Han har trotsat alla hinder och lever livet för fan istället för att låta livet leva fan med honom. Han är en underbar morfar till mina barn och den kärleken jag kan se i hans ögon och den omsorgen jag känner att han ger mig idag överväger allt.

Han har en stor del i att jag har blivit den jag är idag och jag är väldigt stolt över mig själv. Allt handlar om vilka val man gör och vi kan alla välja fel ibland. Gör om och gör rätt, det har han gjort. Älskar dig pappa.

Arboga Karneval 2010

Var på den årliga karnevalen i Arboga i juni och tog följande bilder. Det hade tillkommit flera dansgrupper sen sist jag var på karnevalen vilket var flera år sedan så det var kul att se att det händer lite och att den är ”still going strong”!

Med mycket glädje och medryckande musik och dans kan jag rekommendera ett besök till lilla Arboga nästa år!

Över förväntan

Nu har det varit extremt mycket ett tag. Jobbat konstant och haft barnen, pluggat och försökt röja undan kartonger. Men idag kan jag dra min första lättnadens suck. Jag fick högsta betyg på min sista inlämningsuppgift!!

Det var en Power Point presentation om ett påhittat företag. Jag och två tjejer till sammanställde allt som skulle vara med, den ena gjorde en sammanställning i Word och jag gjorde den i Power Point. Jag har aldrig arbetat i Power Point tidigare så jag var lite nervös över resultatet. Jag har höga krav på mig själv. Inte för höga men höga. Jag gör ingenting halvdant. Ska det göras så gör jag det ordentligt. På gott och ont… Det kanske inte är alltid jag vet bäst.

Men idag när jag fick mailet från kursledaren så kändes det verkligen bra! Jag hade inte förväntat mig högsta betyg. Jag har under det senaste halvåret sänkt mina krav från att få högsta betyg till Godkänt. Jag kände att jag inte räckte till och var tvungen att sänka mina krav på mig själv någonstans. Det var studierna som blev lidande. Men trots försenade inlämningsuppgifter och sena nätter så tog jag mig igenom dessa månader med minst godkänt i alla kurser.

Kurs	Start	Slut			Betyg
Beskattning	09-08-17	09-11-05			VG
Ekonomistyrning	10-01-11	10-02-07			VG
Externredovisning	08-08-25	08-12-31			VG
Koncernredovisning	10-03-08	10-04-04			G
Kund- och intressentrelationer	10-05-03	10-05-30			betyg 3/6
Kvalitetsutveckling	09-08-03	09-08-16			G
LIA 1, VT09	09-03-23	09-06-18			G
LIA 2, Beskattning. REKaug08D	09-10-26	09-12-18			G
LIA – ekonomistyrning	10-04-12	10-05-07			G
Löneredovisning	09-02-23	09-03-22			VG
Personlig marknadsföring	08-12-01	08-12-12			G
Praktisk juridik	09-01-14	09-03-13			VG

Nu är det klart, jag är färdigutbildad redovisningsekonom. Jag har ett jobb där jag arbetar med redovisning och allt vad det innebär. En kollega som är helt underbar och en chef som har som avsikt att lära mig allt han kan. Jag är så lyckligt lottad så att det knappt är sant. Men jag har jobbat för det här… det kan ingen ta ifrån mig.

Ute vid Tjurlången – sommarkänslor

Vitsippan

En fantastisk blomma som väcker känslor hos många.
En blomma som slokar så ledset utan vatten men som inom minuter efter att man ställt dom i vatten reser sig stolt och vackert.
Idag när jag åkte mellan huset och lägenheten såg jag massor! På ena sidan av vägen där det var skugga var dom slutna och på andra sidan där solen låg på var dom utslagna och vackra bland nyutspruckna björkar.
Våren är härlig på det sättet. Allt det gamla blir nytt. Ljuset väcker till liv. Låt dig väckas och lev! Det ska jag göra.

Arg så jag kokar

”The 3 most stressful things in life are, having a baby, getting married & moving home. Over the last 5 years I have moved home 5 times over 3 countries, had 2 beautiful girls & got married. Never really felt stress in my life until now.”

Det skulle kunna vara mina ord men det är det inte.

Jag har tagit hand om hemmet, barnen, jobbat och pluggat. Jag har brutit upp från det jag gjort för att köra dig till jobbet när du missat bussen. Barnen har fått hoppa över eller vänta med frukosten för att du inte ska bli sen till jobbet. När jag påpekat det har du sagt att du kan ta taxi… och sätta oss ännu djupare i skulder. Jag har väckt dig femtielva gånger för att du ska hinna med bussen. Jag har tjatat och gnatat och bönat och bett, jag har gråtit och skrikit och haft panikångest. Ingenting hjälpte. Ingenting förändrades. Jag ville sälja huset, sänka våra kostnader för att rädda vårt äktenskap för att få en bättre livskvalité. Du ville absolut inte sälja huset. Du tyckte jag kunde jobba mer istället. Då har jag för det mesta lyft mer i lön, föräldrapenning och studiebidrag än vad du har tjänat.

Jag fick ont i nacken och huvudet, det gick inte över. Jag hade tankar om att skada mig själv för att få ett avbrott, för att få komma bort en stund. Jag kom till en sjukgymnast efter det att det var konstaterat att jag inte hade varken hjärnhinneinflammation eller diskbråck och han väckte mig ur min dvala. Han sa åt mig att boka en tid med vårdcentralens psykolog, han erbjöd sig t o m att boka första mötet. Jag gick fyra gånger. Visst är det skönt att prata men jag tycker aldrig det ger mig något. Men jag orkade ett tag till.

Sen kom nästa smäll. Skulder. Utmaxade krediter. Godtrogen trodde jag att jag kunde lita på dig. Jag beställde personbevis för äktenskapsskillnad. Men det tog mig fyra månader till innan jag slog slag i saken. Innan jag sa att jag ville skiljas, på riktigt. Sälja huset och flytta isär.

Då hände nånting. Du ville bli pappan och den äkta mannen du inte varit. Men det var FÖR JÄVLA SENT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag flyttade ut 1/4, jag körde 4 gånger med lastbil fram och tillbaka men fick inte med mig allt. Du bodde kvar i huset en månad ensam och gjorde ingenting. Jag har hand om barnen och jag jobbar två jobb och pluggar fortfarande på halvtid. Jag betalar mina räkningar och våra gemensamma och du har inte ens råd att betala dina egna och Försäkringskassan tror att du kommer ge mig underhåll… Jag kör fram och tillbaka för att hämta mer grejer, du har sagt att du ska städa. Nu är det inte ens en vecka kvar innan vi ska lämna över nycklar och skriva på de slutgiltiga papprena och du har inte ens börjat städa. Jag erbjöd mig för två veckor sen att ta alla fönster tillsammans med en kompis men det ville du inte. Jag vill inte ens skriva det här men det kommer sluta med att jag i helgen kommer få åka ut med barnen och städa när du är på jobbet. Och du känner dig stressad……………. Gissa vad fan jag känner då!

Badoo ingenting för mig

Jag skapade ett Badoo konto för ett bra tag sen och mer eller mindre glömde bort det. Tyckte väl det var mer för singlar än för mig. Men ikväll loggade jag på för att jag hade fått nåt meddelande om att jag inte varit inne på länge.
Jag uppdaterade min profil och la till ett par mer nytagna bilder. Sen började jag få chattmeddelanden. Det ena efter det andra och det var allt från telefonsex till fika på stan. Hjälp!! Det värsta var att det syns ju i vilken stad man bor och när en total främling frågar vart i stan jag bor och om vi ska kolla på film så räckte det för mig. Jag raderade kontot och skrev att det var en av dom mest obehagliga sidorna jag varit inne på. Jag fick ingen känsla av att någon var den dom utgav sig för och jag rekommenderar ingen seriös människa att skapa sig ett konto där. Det var som att sista låten spelade och dom ingen blivit uppbjuden till dans…

Mitt nya hem..

Mitt och tjejernas…

Förberedde mig på det värsta, att tjejerna skulle vilja sova bredvid mig, att dom inte skulle gilla sitt nya rum, sin säng. Men det gjorde dom! Dom har sovit varje natt i sitt nya rum utan några problem.

Dom älskar lägenheten lika mycket som jag, vårt nya hem. ❤

Broken strings

Idag för tre år sen stod jag brud. Jag var gravid i femte månaden med vårt andra barn. Klänningen hade jag hittat på rea och den var omsydd för att passa magen. Min svägerska gjorde min håruppsättning och missbedömde tiden så pass att jag kom en halvtimme för sent till min egen vigsel.
Vi gifte oss borgerligt i en lokal utanför Eskilstuna som kallas Borgen.
Amazing Grace med säckpipor spelades i högtalarna.
Min blivande man stod där med glansiga ögon när jag kom in. Han var rörd och stolt och tyckte att jag var vacker. Han hade kilt och var klädd enligt skotsk tradition. Stilig var han.

Tre år senare nu då så sitter vi här. Äktenskapsskillnad. Separation. Jag: arg besviken sårad ledsen. Du: förmodligen detsamma men av andra orsaker.

En låt har fastnat i mitt huvud: ”It tears me up, I try to hold on but it hurts too much, I try to forgive but it’s not enough to make it all okey, you can’t play on broken strings, you can’t feel anything, that your heart don’t want to feel, I can’t tell you something that aint real, the truth hurts but to lie is worse…” James Morrison ft Nelly Furtado.

Det som varit kommer alltid finnas där. Både det bra och det dåliga. Jag har försökt och försökt och försökt men inte förrän jag begärde skilsmässa förstod du och då var det för sent… You can’t play on broken strings… I’m broken.

Min största rädsla

Jag har funderat mycket på när kärleken tog slut.
En sak jag kom fram till är att nånstans på vägen slutade jag vara stolt över min man. Jag skämdes. Jag fick hitta på ursäkter. Ville inte säga som det var.
Det betyder ju inte att allt han gjorde var fel men det räckte för att döda min kärlek.
Jag känner mig sorgsen när jag försöker komma ihåg hur lycklig jag var när vi gifte oss. Den lycka vi kände när vi fick barn. På bilderna ser vi enormt lyckliga ut. Men jag minns inte.
Jag vet att jag var stolt att presentera honom som min man från Skottland. Nu vill jag inte ens prata engelska om jag inte måste.
Jag blir upprörd när jag läser hur folk jag känner och inte känner ger varandra spontana kärleksförklaringar. När jag ser hur dom håller kärleken vid liv. Varför gjorde inte vi det?

Jag får höra från höger och vänster varför vill du skiljas? ”Han är ju en så bra kille.” ”Han älskar verkligen dig.” Idag rann det över. Jag sa som det var till någon jag kanske inte borde sagt nåt till. Men förutom att skriva om det här och på twitter så säger jag inte så mycket till folk. Men jag är trött på att alla ser mig som den hemska.
Jag har ställt krav, bönat och bett. Jag ville sälja huset för över ett år sen för att rädda vårt äktenskap men det gick han inte med på, jag vet att han ångrat det han sa men det är ord som etsat sig fast: ”I can’t live in a small apartment with you and the girls, I would go insane.”
Jag skrev en sång tillsammans med min kusin julen 2008 ”Maybe if I wrote it down on a piece of paper instead of saying it out loud, maybe that way we could communicate better without making a sound. We have to stick together through this stormy weather I know we can make it, don’t let us break it apart.” Saras Song
Några månader senare skrev jag en ny text. Den är arg.
”I’ve been angry crying ignoring you but nothing seem to work, I’ve been giving you my all but get nothing in return.” Ni kan lyssna här: http://twiturm.com/qa2e7

Jag är ledsen för barnens skull. Jag är ledsen för hans skull. Jag är ledsen för min skull. Men vad gör man när man har försökt allt utan att få någon respons. När jag drog det till sin spets och begärde skilsmässa då blev jag den oresonlige, då fick jag en reaktion.

Att jag haft självmordstankar och panikångest och gått till psykolog för ett år sen betyder ingenting, då gjordes ingen förändring.
Ändå kan jag inte hjälpa att känna att jag gör fel. Att jag borde ge honom en ny chans. Men rädslan kommer alltid finnas där. Rädslan att det blir som det har varit…